En arbetstagare avskedades efter att ha hotat en annan arbetstagare i nära anslutning till en middag som arbetsgivaren anordnat. Hotet lämnades visserligen utanför arbetstid, men ansågs av Arbetsdomstolen ha en så pass stark anknytning till arbetsplatsen att hotet allvarligt kunde anses störa arbetsförhållandena på arbetsplatsen. Mot bakgrund av detta ansågs arbetsgivaren haft lagligt stöd att avskeda arbetstagaren från arbetet.
I det aktuella målet behandlar Arbetsdomstolen den intressanta frågan om när en anställds agerande utanför arbetstid och utanför arbetsplatsen kan föranleda konsekvenser för anställningsförhållandet. När en anställd begått en brottslig gärning gäller som utgångspunkt att brottet måste ha skett i tjänst eller på arbetsplatsen för att agerandet ska kunna föranleda uppsägning eller avsked. Detta innebär att en arbetstagare som döms för exempelvis misshandel eller stöld inte nödvändigtvis kan skiljas från tjänsten enbart med hänvisning till att en brottslig gärning har begåtts. I situationer då agerandet skett på arbetstagarens fritid får huvudregeln enligt rättspraxis snarare anses vara att det krävs tungt vägande skäl för att uppsägning eller ett avsked ska kunna bli aktuellt.
I vissa fall kan dock en uppsägning eller ett avskedande godtas även när en arbetstagare begått en brottslig gärning utanför arbetstid, under förutsättning att den anställdes agerande är ägnat att allvarligt skada förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Det aktuella målet får anses exemplifiera en sådan situation, och belyser inte minst att en arbetstagare, inom ramen för anställningsförhållandet, har en skyldighet gentemot arbetsgivaren att inte uppträda så pass hänsynslöst mot andra arbetstagare att detta skadar eller äventyrar arbetsförhållandena på arbetsplatsen, även efter att arbetspasset är avslutat.
Två bergarbetare hade tillsammans med andra kollegor gått vidare till en närliggande bar efter en middag som anordnats av arbetsgivaren. På baren hade de två arbetstagarna I.O. och P.S. hamnat i en diskussion, varpå arbetstagaren I.O. hade hotat P.S. om att skada denne och dennes föräldrar. P.S. anmälde hotet till arbetsgivaren. Efter en intern utredning bestämde sig arbetsgivaren för att avskeda I.O. I.O. förnekade dock hotet och framhöll att denne vid tiden för avskedandet arbetat i 33 år för arbetsgivaren utan några anmärkningar, varför denne menade att avskedandet skulle ogiltigförklaras.
Arbetsdomstolen inledde bedömningen av avskedandets giltighet med att ta ställning till frågan om huruvida P.S. faktiskt hotats av I.O. på det sätt som påståtts. I sammanhanget konstaterade domstolen att beviskravet, när ett avskedande grundar sig på ett påstående om brottsligt agerande, inte kunde sättas lägre än det höga beviskrav som gäller på motsvarande sätt i brottmål. Följaktligen behövde det anses vara ställt utom rimlig tvivel att I.O. under diskussionen med P.S. hotat denne och dennes föräldrar. Med stöd av att P.S. och en kollegas vittnesmål ansågs trovärdiga och samstämmiga med det som i övrigt framkommit av utredningen, i kombination med att I.O. varit mycket kortfattad kring händelsen, fann emellertid Arbetsdomstolen att så var fallet.
Därefter prövade Arbetsdomstolen frågan om huruvida hotet hade inneburit att I.O. grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren på ett sådant sätt att avskedandet kunde anses lagligen grundat. Med hänvisning till förarbeten och tidigare rättspraxis konstaterar Arbetsdomstolen inledningsvis att våld och hot på arbetsplatsen betraktas mycket allvarligt. Arbetsdomstolen anförde vidare att brott, även om de skett utanför arbetsplatsen, i vissa fall kan anses innebära ett sådant åsidosättande av skyldigheterna mot arbetsgivaren att brottet kan rättfärdiga ett avskedande. Detta inte minst då det brottsliga agerandet äventyrar eller skadar relationerna på arbetsplatsen eller andra arbetstagares anspråk på rimligt goda arbetsförhållanden och dessutom riskerar att medföra svårigheter för den som utsatts för brottet att stanna kvar hos arbetsgivaren. Mot bakgrund av detta fann Arbetsdomstolen att I.O.s agerande stört arbetsförhållandena på arbetsplatsen på ett sådant sätt att arbetsgivaren haft rätt att avskeda I.O., trots det faktum att hotet uttalats av I.O. utanför arbetstid. Till stöd för utfallet får särskilt anses vara att händelsen hade en mycket stark anknytning till arbetsplatsen eftersom hotet lämnats i nära samband med en middag som anordnats av arbetsgivaren. Det faktum att I.O. och P.S. arbetade under förutsättningar som innebar att de inte skulle behöva träffa varandra särskilt ofta i arbetet tillmättes ingen större vikt. Inte heller fäste Arbetsdomstolen något avseende vid I.O.s 33 år långa anställningstid hos arbetsgivaren.
