Fyra brandmän i beredskap anmälde till sin arbetsgivare, ett räddningstjänstförbund, att de ville ha högre sysselsättningsgrad enligt 25 a § anställningsskyddslagen. Trots att parterna var överens om att brandmännen hade tillräckliga kvalifikationer för en sådan anställning, anställde förbundet 16 heltidsbrandmän utan att erbjuda deltidsbrandmännen högre sysselsättningsgrad. Arbetsdomstolen fann att förbundet bröt mot bestämmelsen i anställningsskyddslagen genom att inte erbjuda deltidsbrandmännen någon av de lediga heltidsanställningarna.
Frågan i målet är hur begreppet ”deltidsanställd” enligt 25 a § anställningsskyddslagen ska definieras. Bestämmelsen stadgar att en deltidsanställd, som har anmält intresse, har företrädesrätt till en anställning med högre sysselsättningsgrad, förutsatt att arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses genom att den deltidsanställde anställs med högre sysselsättningsgrad och att den anställde har tillräckliga kvalifikationer för de nya arbetsuppgifterna. Syftet med bestämmelsen är att heltidsanställning bör eftersträvas och att deltidsanställning endast bör komma i fråga när det är motiverat med hänsyn till arbetsgivarens behov eller den anställdes önskemål. Således måste arbetsgivaren tillgodose verksamhetens behov genom att erbjuda en deltidsanställd en tjänst med högre sysselsättningsgrad, istället för att nyanställa.
Vad som är en deltidsanställning måste avgöras i det enskilda fallet genom en jämförelse med vad som gäller enligt tillämpligt kollektivavtal eller är brukligt inom branschen. I målet har det klargjorts att en deltidsanställd inte måste ha en fastställd sysselsättningsgrad för att ha rätt till företräde. Brandmännens arbetsskyldighet omfattade nämligen endast tid då de hade beredskap samt vid övning och utbildning. Bedömningen innebär således att en arbetstagare kan anses vara anställd på deltid trots att arbetsskyldigheten inte är bunden av någon viss tid. Målet visar på att den anställdes arbetstid inte är avgörande för företrädesrätten, utan endast huruvida den nya tjänsten faktiskt har en högre sysselsättningsgrad än den deltidsanställdes nuvarande tjänst.
De fyra brandmännen var anställda hos räddningstjänstförbundet som brandmän i beredskap enligt kollektivavtalet för räddningstjänstpersonal i beredskap (RiB). Alla fyra brandmän hade anmält intresse för anställning med högre sysselsättningsgrad. Enligt 25 a § anställningsskyddslagen har en deltidsanställd företrädesrätt till en sådan anställning, förutsatt att den anställde uppfyller arbetsgivarens krav och behov av arbetskraft. Trots att brandmännen hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsten och därmed uppfyllde arbetsgivarens krav, ansåg förbundet att brandmännen inte uppfyllde behovet av arbetskraft. Förbundet menade nämligen att brandmännen inte hade någon fastställd sysselsättningsgrad, varför de inte var ”deltidsanställda” i anställningsskyddslagens mening och inte heller kunde jämställas med heltidsbrandmän. Förbundet rekryterade därför 16 heltidsbrandmän enligt kollektivavtalet för heltidsanställda brandmän (HÖK). Förbundets rekrytering av de nya brandmännen ledde till tvist mellan parterna om huruvida de fyra brandmännen var att anse som deltidsanställda och därmed skulle uppfyllt arbetsgivarens behov av arbetskraft.
Arbetsdomstolen konstaterade att anställningsvillkoren för brandmän i beredskap tyder på att anställningen typiskt sett är ett extra arbete, vid sidan av en ordinarie anställning eller eget företagande, och inte en deltidsanställning såsom det begreppet normalt används. Att brandmännen inte hade någon fastställd sysselsättningsgrad var dock inte avgörande för huruvida brandmännen skulle anses vara deltidsanställda enligt 25 a § anställningsskyddslagen. Eftersom brandmännen i beredskap hade samma arbetsuppgifter som heltidsanställda brandmän, fastslog domstolen att de fyra brandmännen var anställda på deltid.
Vidare tydliggjorde Arbetsdomstolen att företrädesrätten enligt 25 a § anställningsskyddslagen inte endast gäller för ett visst kollektivavtalsområde hos arbetsgivaren, utan tar sikte på hela den egna driftsenheten oaktat kollektivavtalsområden. Att brandmännen inte tillhörde det kollektivavtalsområdet som heltidsbrandsmän var alltså inte avgörande för bedömningen av huruvida de kunde anses vara deltidsanställda.
Avslutningsvis konstaterade domstolen att arbetsgivarens behov av arbetskraft skulle ha tillgodosetts genom att de fyra brandmännen anställdes med en högre sysselsättningsgrad. Brandmännen hade nämligen de kvalifikationer som krävdes för tjänsten och var deltidsanställda i den bemärkelsen som stadgas i 25 a § anställningsskyddslagen.
