EU-domstolen klargör i en ny dom att den som anser sig ha blivit diskriminerad har rätt att få en domstolsprövning som fastställer huruvida diskriminering har skett - om motparten bestrider att så är fallet. Den som anklagas för diskriminering kan därmed inte längre ”blockera” den drabbades rätt till domstolsprövning genom att medge talan i ersättningsdelen. Avgörandet innebär ett starkare diskrimineringsskydd för enskilda och medför att vissa svenska processrättsliga regler kan vara oförenliga med EU-rätten.
Enligt svensk lagstiftning kan en domstol inte pröva om diskriminering har ägt rum om ett företag medger det yrkade beloppet från den som påstår sig ha blivit diskriminerad. Domstolen kan i dessa fall endast förplikta företaget att betala ersättningsbeloppet. Det innebär att företag hittills har kunnat göra så kallade ”abstrakta medgivande” och enbart betala den, i de allra flesta fall, relativt låga diskrimineringsersättning som begärs utan att domstolen fastställer om någon diskriminering har ägt rum.
Detta viktiga avgörande från EU-domstolen ändrar rättsläget. Avgörandet klargör att den som anser sig ha blivit diskriminerad faktiskt har rätt att få en domstolsprövning som prövar om diskriminering har skett så länge motparten förnekar att agerandet eller underlåtenheten har varit diskriminerande. Med andra ord, den som anklagas för diskriminering kan inte längre så att säga ”blockera” den drabbades rätt till domstolsprövning enbart genom att betala. Målet innebär däremot inte att en domstolsprövning alltid måste ske. Parterna kan genom förlikning komma överens om att ingen behöver erkänna felaktigt handlande.
Domen slår därmed fast att de svenska processreglerna inte är förenliga med EU-rätten när det gäller diskrimineringsmål. Det är därför troligt att någon form av lagändring är att vänta, även om EU-domstolen sagt att det räcker att svensk domstol avstår från att tillämpa de svenska regler som innebär att domstolar inte kan pröva om diskriminering har skett i dessa fall.
Sammantaget har enskildas skydd mot diskriminering i och med denna dom blivit starkare. Möjligen har även parternas incitament att förlikas minskat i någon mån, men vilken påverkan det får i praktiken återstår att se.
År 2015 beslutade befälhavaren på en svensk inrikesflygning att en passagerare av chilenskt ursprung från Stockholm skulle genomgå en extra säkerhetskontroll. Passageraren ansåg sig ha blivit missgynnad till följd av sitt utseende och sin etniska tillhörighet. Diskrimineringsombudsmannen (”DO”) väckte talan vid tingsrätten och begärde att flygbolaget skulle betala ersättning på 10 000 kronor till passageraren. Flygbolaget medgav att betala den begärda ersättningen, men var noga med att uppge att de förnekade att någon diskriminering skett och att ersättningen endast var en så kallad ”goodwill-ersättning”. Passageraren ansåg sig inte ha fått upprättelse genom betalningen, utan han ville även att det skulle konstateras att han utsatts för diskriminering.
Både tingsrätten och hovrätten fann att de, enligt svensk lagstiftning, var bundna av flygbolagets medgivande att betala begärd ersättning och fastställde inte i någon dom att diskriminering skett. DO överklagade till Högsta domstolen.
Högsta domstolen beslutade att fråga EU-domstolen om en domstol, för det fall ett företag eller någon annan medger en persons krav på ersättning, ändå – på begäran av den part som anser sig ha utsatts för diskriminering – måste pröva frågan huruvida diskriminering har skett.
EU-domstolen konstaterade inledningsvis att det finns EU-regler som skapar ett ramverk för bekämpning av diskriminering på grund av etnicitet eller etniskt ursprung. Personer som anser sig ha blivit utsatta för diskriminering ska ges effektivt rättsligt skydd och medlemsstaterna ska införa effektiva, proportionella och avskräckande påföljder för de som gör sig skyldiga till diskriminering.
EU-domstolen ansåg därför att ingen EU-medlemsstat får ha regler som innebär att en domstol inte kan pröva om diskriminering faktiskt har ägt rum, om den som påstås ha diskriminerat medger att betala det begärda skadeståndsbeloppet utan att för den sakens skull medge att det överhuvudtaget skett någon diskriminering.
EU-domstolen ansåg att utbetalning av ett penningbelopp inte är tillräckligt för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för någon som vill att det ska fastställas att diskriminering har skett. Betalning av ett penningbelopp ansågs heller inte tillräckligt för att ge upprättelse åt en drabbad person eller för att verka avskräckande.
EU-domstolens slutsats blev alltså att svensk domstol måste pröva om diskriminering skett i detta fall, under förutsättning att flygbolaget inte medger att så är fallet.
Nu återstår det att se vad Högsta domstolen beslutar. DO vill att målet ska återförvisas till tingsrätten så att en prövning av diskrimineringsfrågan kan ske, i enlighet med flygplanspassagerarens önskemål.
