HD binder part vid åtagande trots att avtal upphört att gälla #3

#3: NJA 2015 s. 741 (Avtalstolkning och efterverkan)

På tredje plats finner vi ytterligare ett avgörande om avtalstolkning, denna gång med ännu större räckvidd och som dessutom utmanar grundläggande utgångspunkter i fråga om avtals­förpliktelsers begränsning i tiden.  

Omständigheterna i korthet

År 1998 anslöt sig en revisor till revisionsbyrån Grant Thornton och blev kort därefter partner (delägare) i byrån. Mellan delägarna på byrån (cirka 140 st) fanns ett partneravtal som bland annat reglerade frågor om in- och utträde i partnerskapet, aktieinnehav och principerna för partners anställningsvillkor och för vinstdelningen i bolaget. Partneravtalet innehöll även en konkurrensklausul.

Partneravtalet förnyades i olika omgångar. Det partneravtal som gällde när revisorn tillträdde som partner (år 2001) ersattes med ett nytt avtal år 2003, vilket i sin tur löpte ut och ersattes år 2008.

Revisorn var part i 2003-avtalet, men valde att inte ansluta sig till 2008-avtalet. Han förblev anställd hos byrån under ytterligare drygt ett år därefter. Under sommaren 2009 sade han emellertid upp sig och tillträdde en anställning hos en konkurrerande revisionsbyrå.

Konkurrensklausulen i partneravtalet (2003-avtalet) hade i här relevanta avseenden följande lydelse.

Första stycket: ”Partner vars anställning i Bolaget upphör och som tar anställning hos annan som bedriver revisions-/konsultverksamhet eller startar egen verksamhet i Sverige och därmed bedriver med Bolaget konkurrerande verksamhet har att betala skadestånd till Bolaget för klienter som övergår till denna nya verksamhet. Detta skadestånd skall för de klienter som lämnar Bolaget till förmån för partnerns nya verksamhet inom ett år efter anställningens upphörande vara ett engångsbelopp motsvarande 50 % av senaste årets arvodesomsättning för ifrågavarande klient hos Bolaget. För klienter som på samma sätt lämnar Bolaget mellan ett och två år efter anställningens upphörande skall engångsbeloppet motsvara 25 %. För klienter som lämnar Bolaget efter två år utgår inget skadestånd. […]”

Tredje stycket: ”Partner som utan att sluta anställning i Bolaget utträder ur partnerskapet har att iakttaga denna paragraf.”

Avtalstiden reglerades enligt följande:

”Detta avtal gäller för perioden 2003-05-01–2008-04-30 och ersätter tidigare partneravtal. Avtalet skall skriftligen uppsägas sex månader före dess utgång. Samtliga partners skall ofördröjligen informeras om sådan uppsägning genom styrelsens försorg. Om uppsägning ej sker i enlighet med vad som i denna paragraf sägs förlängs avtalet två år varje gång med oförändrad uppsägning. […]”

2003-avtalet sades upp och upphörde således att gälla den 30 april 2008, vid vilken tidpunkt 2008-avtalet trädde ikraft.

Revisionsbyrån ansåg att revisorns nya anställning hos konkurrenten utgjorde ett brott mot konkurrensklausulen i partneravtalet och framställde skadeståndsanspråk mot honom om 4 miljoner kronor.

Revisorn bestred ersättningsskyldighet och gjorde bland annat gällande att ha inte längre var bunden av någon konkurrensklausul eftersom 2003-avtalet hade upphört att gälla och han inte var part i 2008-avtalet.

Frågan i målet var således om revisorn tolkningsvis kunde anses vara bunden av konkurrens­klausulen i 2003-avtalet och därmed bli skyldig att utge skadestånd, trots att avtalet hade upphört att gälla när han tog anställning hos konkurrenten.

Tingsrätten fann att så var fallet och utdömde skadestånd. Hovrätten gjorde motsatt bedömning och ansåg att revisorn inte var bunden av konkurrensklausulen.

HD ansåg att revisorn var bunden av konkurrensklausulen, trots att avtalet upphört att gälla.

Varför är avgörandet intressant?

Avgörandets höga placering på listan motiveras framförallt av följande tre skäl.

Som framhölls i det närmast föregående avsnittet i artikelserien (# 4) är avtalstolkning i sig och principerna därför ett mycket viktigt förmögenhetsrättsligt instrument, som tillämpas frekvent i det vardagliga affärslivet. I detta avgörande fick avtalstolkningen dessutom den något spektakulära effekten att en part blev bunden av ett skadeståndssanktionerat åtagande trots att avtalet ostridigt hade löpt ut och upphört att gälla. 

 Vidare visar avgörandet att HD är beredd att gå mycket långt för att upprätthålla den förnuftiga och rimliga funktionen i ett avtal.

I den inledande delen av domskälen, det vill säga före prövningen av den konkreta frågan, redovisade HD först vilken tolkningsmetod som ska användas. Redovisningen kan sammanfattas enligt följande: Utgångspunkten är att man ska försöka utröna vad parterna gemensamt har åsyftat vid avtalsslutet. Detta låter sig emellertid inte alltid göras, och är inte heller alltid relevant (till exempel när det är fråga om ett avtal med ett stort antal parter). I sådana situationer får tolkningen eller preciseringen av ett avtalsvillkor bygga på objektiva grunder. Utgångspunkten är då avtalets ordalydelse.

När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar eller inte ger något besked alls måste man söka ledning i andra faktorer. Sådana andra tolkningsdata kan vara avtalets systematik och det aktuella avtalsvillkorets samband med övriga villkor, villkorets bakgrund och syfte, avtalsföremålets natur och ibland parternas ställning. Det är i allmänhet också naturligt att utgå från att ett avtalsvillkor ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen.

Beskriven på detta något generella och övergripande sätt är metoden som sådan välbekant. Vad som utmärker avgörandet är snarare tillämpningen av den i målet.

Icke desto mindre är det intressant att notera vissa skillnader jämfört med den metod som HD utförligt redovisat beträffande tolkning av standardavtal inom entreprenadbranschen.[1] Ett exempel på en sådan skillnad är hur HD beskriver betydelsen av avtalsvillkorets syfte, närmare bestämt på vilket sätt och på vilket stadium i tolkningsprocessen den faktorn ska bedömas.

Det skulle kunna röra sig om nyansskillnader i uttryckssätt, men det skulle också kunna vara fråga om metodskillnader som påverkar olika avtalstolkningsfaktorers inbördes betydelse eller rangordning och förutsättningarna under vilka de ska ges betydelse.  

HD:s tillämpning av den redovisade metoden i målet kan hårt sammanfattat beskrivas enligt följande: Någon gemensam partsavsikt kan inte fastställas. Avtalets ordalydelse ger inte besked i frågan. Det får anses utrett i målet att syftet med konkurrensklausulen och skadeståndsskyldigheten var att hålla ihop partnerkretsen och skydda verksamheten. Syftet talar således för att konkurrensklausulen ska gälla trots att avtalet har upphört. Skadeståndsskyldighet efter avtalets upphörande skulle förvisso vara betungande för den partner som utträtt ur kretsen, men eftersom även denne haft ett intresse av att kollegor inte lämnar kretsen och blir konkurrenter kan det förhållandet inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Av ovan beskrivet resonemang kan man ana att HD lutar åt att låta konkurrensklausulen vara bindande även efter avtalets upphörande. Det avgörande argumentet som ledde HD till den slutsatsen var emellertid att det tredje stycket i den ovan citerade konkurrensklausulen inte skulle fylla någon rimlig funktion om skadeståndsskyldigheten bortföll i samband med avtalets upphörande. Argumentet förtjänar att utvecklas kort.

Utträde ur partnerkretsen och anställningens upphörande hängde på visst sätt ihop enligt partneravtalet. Vid uppsägning av anställning kunde partnern enligt avtalet inte kvarstå i partnerskapet. Det var emellertid inte möjligt för en partner att säga upp partneravtalet för egen del och vara kvar som anställd; utträde under avtalstiden var endast möjligt enligt avtalets bestämmelser om pensionering, långvarig sjukdom eller uteslutning.

Den situationen som konkurrensklausulens tredje stycke tog sikte på, det vill säga att en partner utträdde ur partnerskapet men var kvar som anställd, kunde följaktligen i princip inte uppstå på annat sätt än att partneravtalet löpte ut (på det sätt som skett i målet). Om skadeståndsskyldigheten inte skulle medges ha effekt i den situationen, skulle bestämmelsen således inte fylla någon rimlig funktion.

Resonemanget är intresseväckande och det finns givetvis många motargument som skulle kunna framföras (få är de svåra avtalstolkningsfrågor där så inte är fallet). Det kan hur som helst konstateras att även i en så sofistikerad avtalssituation som den i målet, och även till förmån för en så stark part som delägarkollektivet i Grant Thornton, är HD beredd att läka otydligheter i den förnuftiga och rimliga funktionens intresse. Och detta trots att det drabbar den enskilda partnern hårt genom att han exponeras för betydande skadeståndsansvar och trots att åtagandet i fråga avser en negativförpliktelse (konkurrensbegränsning) som typiskt sett inte ligger i samhällets intresse.

Å andra sidan bör det vara att av betydande samhällsekonomiskt värde att avtalen på marknaden fyller förnuftiga funktioner och reglerar parternas intressen på ett rimligt sätt. En tolkningsprincip eller -metod som ökar sannolikheten för ett sådant avtalsinnehåll kan därför sägas vara tilltalande. Avgörandet är under alla förhållanden ett starkt stöd för avtalstolkningsargumentation i den riktningen.

Effekten av HD:s tolkning, det vill säga att avtalet hade bindande verkan trots att det upphört att gälla, är spännande eftersom den utmanar den annars givna utgångspunkten beträffande avtalsförpliktelsers begränsning i tiden. Frågor om skadeståndsansvar efter avtalsbundenhet är inte heller lika vanliga som ansvarsfrågor före avtalsbundenhet (till exempel principerna om culpa in contrahendo).

Icke desto mindre blir det allt vanligare att avtal innehåller uttryckliga regleringar av förpliktelser i tiden efter avtalets upphörande, till exempel genom så kallade survival clauses som kan vara utformade på lite olika sätt.

Vissa listar specifika bestämmelser som ska gälla på visst sätt efter avtalets upphörande (till exempel åtaganden rörande sekretess, konkurrens, tillhandahållande av information och försvar). Andra är mer generella och förekommer framförallt som boilerplates, till exempel följande:

”Any provision of this Agreement that contemplates performance or observance subsequent to termination or expiration of this Agreement shall survive termination or expiration of this Agreement and continue in full force and effect.”

Det nu behandlade avgörandet skulle möjligen kunna tas till intäkt för att en motsvarande ordning gäller enligt svensk avtalsrätt, även utan någon uttrycklig bestämmelse därom. Oavsett hur det förhåller sig med den saken, innebär avgörandet att möjligheten att utkräva skadeståndsansvar för handlingar i tiden efter ett avtals uppförande har stärkts. 

Avslutningsvis ska nämnas att HD (Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, Anders Eka, Göran Lambertz och Ingemar Persson, referent) var enig i domslutet men en minoritet (Göran Lambertz och Ingemar Persson, referent) var skiljaktiga i fråga om motiveringen.

Minoriteten lade inte alls samma vikt vid argumentet om bestämmelsens rimliga funktion, utan fokuserade på regleringens syfte i ett något kortare och rakare resonemang.

Både majoritetens och minoritens domskäl kan dock beskrivas som resonerande och utförliga jämfört med hur domskälen i avtalstolkningsmål såg ut för ca 15 år sedan (jfr t.ex. NJA 2001 s. 750). Avgörandet bör därför kunna ses som ytterligare en indikation om utvecklingen av HD 2.0 i redovisningsfrågan. [2]