Högsta domstolen har genom dom den 28 juni 2022 i mål Ö 5481-21 (”Speditörpanten”) berört vad som krävs för att standardavtal ska anses utgöra handelsbruk i en viss bransch och särskilt bedömt huruvida standardavtalet NSAB kan betraktas som handelsbruk i speditions- och logistikbranschen.
Ett speditörsföretag hade bland annat ansvar för en uppdragsgivares distribution av varor till kunder. Förutom transport och lagerhållning tillhandahöll speditören även orderhantering, emballering, leverans till kund och returhantering.
I februari 2020 försattes uppdragsgivaren i konkurs. Vid den tidpunkten hade speditören varor tillhörande uppdragsgivaren i lager för cirka 7 miljoner kronor och en fordran om 1,6 miljoner kronor mot uppdragsgivaren. Av fordrans värde rörde ungefär 400 000 kronor tjänster avseende varor som speditören hade i lager vid det tillfället. I uppdragsgivarens konkurs var parterna ense om att de 400 000 kronorna skulle omfattas av en förmånsrätt. De var dock oense om huruvida resterande del av fordran skulle vara förenad med förmånsrätt, eftersom den delen av fordran avsåg tjänster med anledning av tidigare utförda uppdrag och alltså avsåg varor som speditören inte längre hade i sin besittning.
Speditören hävdade att denne hade panträtt i varor som fanns kvar i lagret även för de fordringar som rörde tidigare uppdrag. Något stöd för sådan utvidgad säkerhetsrätt fanns inte omnämnt i avtalet men speditören menade bl.a. att den utvidgade säkerhetsrätten som följer av standardavtalet Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser (”NSAB”) utgör handelsbruk och därför skulle tillämpas mellan parterna.
Målet vid Högsta domstolen kom därför att handla om ifall speditörens fordringar för utförda uppdrag hade särskild förmånsrätt enligt 4 § 3 stycket förmånsrättslagen i alla de varor som en speditör har för en kund (så kallad utvidgad eller kopplad säkerhetsrätt).
Eftersom det i avtalet mellan speditören och uppdragsgivaren inte fanns någon avtalad pant- eller retentionsrätt blev frågan i detta fall därför om en säkerhetsrätt uppkommit genom handelsbruk eller annan sedvänja eller genom tillämpning av allmänna principer som framkommer av bland annat kommissionslagen (2009:865).
NSAB är ett standardavtal som reglerar speditörers respektive transport- och logistikköpares rättigheter och skyldigheter. Enligt 2015 års NSAB § 14 framkommer att speditören har pant- och retentionsrätt i gods under speditörens kontroll, och även för fordringar som grundas i tidigare utförda uppdrag. Bestämmelsen har i stort sett oförändrat förekommit i NSAB sedan 1919. Om avtalet mellan speditören och transportköparen direkt hade hänvisat till NSAB hade det därför inte varit någon osäkerhet om saken. Högsta domstolen fick istället pröva frågan om NSAB ändå är tillämplig utan hänvisning till bestämmelserna, dvs. om dessa skulle kunna betraktas som handelsbruk eller annan sedvänja.
De skäl som enligt Högsta domstolen talade för att NSAB ska betraktas som handelsbruk eller sedvänja var bland annat följande. NSAB används mellan speditions-/logistikföretag och transportköpare i Norden utan att några alternativa bestämmelser av motsvarande betydelse finns. NSAB tillämpas också inte bara av Transportindustriförbundets medlemmar, utan även av andra aktörer i branschen. Med anledning av bland annat dessa aspekter ansåg Högsta domstolen att NSAB har tillräcklig stadga och spridning i branschen. Vidare ansåg Högsta domstolen att omständigheten att representanter för båda parter, både transport- och logistikköparna samt speditörerna, har bjudits in till förhandlingar rörande avtalets utformning talar för att det ska ses som handelsbruk eller sedvänja, eftersom att det bör anses innebära en balanserad riskfördelning. Att speditions- och logistikbranschen helt står utan särskild lagstiftning talar också för att NSAB spelar en viktig funktion. Sammantaget betraktade därför Högsta domstolen NSAB 2015 som handelsbruk i speditions- och logistikbranschen.
Högsta domstolen uttalade sig därutöver om att speditören kan anses ha en ”kopplad säkerhetsrätt” som kan utläsas ur kommissionslagen (2009:865) 15 §. I kommissionslagen 15 § framkommer att en kommissionär tillerkänns panträtt till säkerhet för fordran för bland annat provision hos kommittenten. Panträtten gäller i de av kommittentens varor som kommissionären har köpt in eller tagit emot för försäljning. För handelskommissionärer omfattas även panträtt för andra kommissionsuppdrag än de som avser varorna som kommissionären har i förvar. De skäl som angivits för att kommissionärer ska ha en säkerhetsrätt var enligt Högsta domstolen tillämplig även för speditörer. Högsta domstolen menade således att bestämmelserna i kommissionslagen utgjorde ytterligare stöd för att speditören i förevarande fall ska ha en kopplad säkerhetsrätt.
Sammantaget ansåg Högsta domstolen att NSAB 2015 var tillämpligt som handelsbruk och att det hade krävts särskilda förhållanden för att NSAB inte skulle anses bindande för parterna. Genom detta hade speditören i rättsfallet en kopplad panträtt i varorna som de hade kontroll över, trots att inte hänvisning till NSAB gjordes i avtalet. Eftersom att de hade en panträtt i varorna, så hade de också förmånsrätt enligt förmånsrättslagen 4 § 3 stycket.
NSAB har en mycket stor utbredning och användning i transportbranschen. Mot bakgrund av att man i Norge tidigare ansett att standardavtalet utgör handelsbruk i speditionsbranschen är Högsta domstolens slutsats inte helt överraskande. Genom Högsta domstolens avgörande slås dock också fast att NSAB 2015 utgör handelsbruk i fråga om även andra tjänster än de mer traditionella transport- och lagerhållningstjänsterna, nämligen tjänster som i allt högre grad har kommit att anförtros speditörer, såsom mottagande av leveranser från producenter, skötsel av lagersaldo, plock- och packtjänster samt returhantering, dvs. en form av s.k. tredjepartslogistik, 3PL.
Det är också värt att uppmärksamma att Högsta domstolens avgörande innebär att NSAB 2015 i sin helhet ska anses utgöra handelsbruk, dvs. att det inte är begränsat till den kopplade panträtten i 14 § i dessa bestämmelser. Med hänsyn till att Högsta domstolen konstaterar att utgångspunkten är att det krävs särskilda förhållanden för att bestämmelserna i NSAB 2015 inte ska anses vara bindande för parterna är det därför viktigt för den aktör i logistikbranschen som inte önskar att NSAB eller delar därav ska vara tillämpligt att särskilt reglera detta. En sådan reglering måste vara tydlig och det räcker alltså inte med att en hänvisning till NSAB inte görs i avtalet.
Läs mer om Vinges erbjudande inom Sjö- och transporträtt , vägtransport och logistik.
