På nionde plats hamnar ett bolagsrättsligt avgörande, med viss obeståndsrättslig beröring, som sätter stringensen i ABL:s kapitalskyddsregler på prov.
På nionde plats hamnar ett bolagsrättsligt avgörande, med viss obeståndsrättslig beröring, som sätter stringensen i ABL:s kapitalskyddsregler på prov. Avgörandet är ett beslut i två hissade frågor från Stockholms tingsrätt.[1]
Målet rör en koncern inom offshoreindustrin. Ett helägt dotterbolag tog över en viss verksamhet från sitt moderbolag, i vilken skulderna var större än tillgångarna. För att balansera skulder och tillgångar i dotterbolaget utfärdade moderbolaget ett skuldebrev om 83,5 miljoner kr till förmån för dotterbolaget. Dotterbolaget fick följaktligen en skuldsatt verksamhet och en fordran mot moderbolaget uppgående till 83,5 miljoner kr.
Vid bolagsstämma i dotterbolaget under sommaren 2008 fastställdes bolagets årsredovisning för 2007. Årsredovisningen innehöll en bokslutsdisposition benämnd koncernbidrag på 32,5 miljoner kr till moderbolaget. Några månader senare försattes dotterbolaget i konkurs – och ytterligare cirka ett halvår därefter försattes även moderbolaget i konkurs.
Konkursboet för dotterbolaget väckte talan mot dotterbolagets styrelse och yrkade att ledamöterna solidariskt skulle utge 32,5 miljoner kr till boet. Grunden för talan var att koncernbidraget hade lämnats i strid med reglerna om värdeöverföringar i ABL och att styrelseledamöterna var bristtäckningsansvariga för beloppet.
För att förklara tingsrättens frågor till HD kan en kort regelgenomgång först vara på sin plats: Ett koncernbidrag (som är ett skatterättsligt koncept) till ett moderbolag utgör en värdeöverföring enligt 17 kap. 1 § ABL. Det är antingen en vinstutdelning (första punkten) eller en annan affärshändelse som medför att bolagets förmögenhet minskar och inte är av rent affärsmässig karaktär för bolaget (fjärde punkten).
En sådan värdeföring, oavsett om den ges den ena eller den andra etiketten, får enligt 17 kap 3 § ABL inte lämnas om den medför att det därefter inte finns täckning för bolagets bundna kapital, eller om den annars inte framstår som försvarlig utifrån vissa i lagtexten angivna hänsyn (den s.k. försiktighetsregeln). Har en värdeöverföring skett i strid med dessa regler ska en ondtroende mottagare återbära vad hen har uppburit (17 kap. 6 § ABL). Uppkommer det en brist vid återbäringen, t.ex. på grund av att mottagaren inte kan betala eller för att hen varit i god tro, är de personer som har medverkat till beslutet om värdeöverföringen (t.ex. styrelseledamöter) skyldiga att ersätta bristen (17 kap. 7 § ABL). Ansvaret förutsätter minst oaktsamhet.
Det ska tilläggas att för det fall värdeöverföringen utgör en vinstutdelning ska styrelsen enligt 18 kap. 4 § ABL avge ett motiverat yttrande om huruvida ”den föreslagna vinstutdelningen är försvarlig med hänsyn till vad som anges i 17 kap. 3 §”. Enligt förarbetena till ABL är 18 kap. 4 § en borgenärsskyddsregel, som inte får åsidosättas ens med samtliga aktieägares samtycke.
Konkursboet gjorde alltså gällande att dotterbolagets ekonomi var för svag för att dela ut 32,5 miljoner kr. Koncernbidraget hade därför lämnats i strid med 17 kap. 3 § ABL. Moderbolaget var solvent när koncernbidraget lämnandes, men insolvent och konkursförsatt när frågan om återbäring aktualiserades. Moderbolaget kunde därför inte återbära något belopp. Enligt konkursboet var (den påstått oaktsamma) styrelsen därför skyldig att ersätta bristen.
Konkursboet gjorde vidare gällande att avsaknaden av ett motiverat yttrande enligt 18 kap. 4 § ABL i sig medförde att värde¬överföringen var olaglig.
Vad som gör att saken blir HD-mässig är framförallt att koncernbidraget inte i traditionell teknisk mening innefattade en överföring av pengar. Koncernbidraget lämnades genom att beloppet 32,5 miljoner kr, som moderbolaget skulle få, kvittades mot moderbolagets skuld till dotterbolaget – d.v.s. den om 83,5 miljoner kronor hänförlig till verksamhetsöverlåtelsen. Åtgärden kan också beskrivas som en eftergift, d.v.s. att dotterbolaget skrev ned sin fordran mot moderbolaget med 32,5 miljoner kronor. Resultatet blev hursomhelst att dotterbolaget inte längre hade en fordran om 32,5 miljoner mot moderbolaget.
Styrelsen invände att konsekvensen, om en olaglig värdeöverföring förligger, är att dotterbolagets fordran om 32,5 miljoner kr återuppstår. Det skulle därför inte finnas någon brist för styrelsen att täcka.
Tingsrättens frågor till HD blev följande:
1. Kan ett bristtäckningsansvar enligt 17 kap. 7 § aktiebolagslagen aktualiseras för styrelseledamöterna när en värdeöverföring har genomförts genom att dotterbolaget har lämnat ett koncernbidrag till moderbolaget som har kvittats mot ett skuldebrev till dotterbolaget?
2. Vilken ska rättsföljden vara av att ett öppet redovisat koncernbidrag har lämnats av dotterbolaget till moderbolaget utan att styrelsen har upprättat ett yttrande enligt 18 kap. 4 §, men med den ende aktieägarens samtycke?
HD:s svar på frågorna var sammanfattningsvis följande:
1. Nej.
2. Ingen rättsföljd.
Vad som gör avgörandet intressant är framförallt HD:s bedömning att en kvittning inte kan jämställas med en betalning när fråga är om bristtäckningsansvar, och att denna bedömning potentiellt blottlägger ett tekniskt kryphål i ABL:s kapitalskyddsregler. I dessa hänseenden är domskälens karaktär och utformning också av intresse.
HD besvarade alltså frågan om bristtäckningsansvar nekande. Motiveringen var väsentligen att moderbolaget ”inte mottog något som kan återbäras i den mening som avses i 17 kap. 6 § aktiebolagslagen”. Om värdeöverföringen var olaglig, skulle rättsföljden (endast) bli att moderbolaget ”enligt allmänna obligationsrättsliga principer inte skulle kunna göra gällande rättshandlingen”. I sådant scenario skulle dotterbolaget ha kvar sin fordran om 32,5 miljoner kr och då finns det ingen brist för styrelsen att täcka.
Innebörden av resonemanget måste vara att situationen hade blivit annorlunda om dotterbolaget hade ”betalat” 32,5 miljoner kr istället för att kvitta beloppet mot moderbolagets skuld. Det väcker bl.a. frågan om vad en betalning egentligen är för något (?). Att rättsföljden av en ogiltig kvittning är att kvittningen blir overksam och fordringsförhållandena så att säga återgår till vad de var, är nog de flesta överens om. I målet var emellertid fråga om tillämpning av borgenärsskyddsregler.
För borgenärerna i dotterbolagets konkurs framstår sannolikt det förhållandet att bolaget (istället för att kräva betalt för sin fordran om 83,5 miljoner kr) skrev ned sin fordran med 32,5 miljoner, som mer centralt än hur transaktionen tekniskt genomfördes.
HD:s syn på rättshandlingen och tolkning av 17 kap. 6 § ABL innebär i princip att reglerna i 17 kap. ABL skulle kunna sättas ur spel relativt enkelt. Om ett bolag istället för att dela ut pengar direkt, först lånar ut pengarna och sedan skriver bort fordran (befriar mottagaren från skulden) så kommer den rättshandlingen inte att kunna föranleda bristtäckningsansvar. HD har säkerligen beaktat detta, men saken berörs inte i skälen.
Det kan inte heller utläsas i vilken uträckning eller på vilket sätt HD behandlat konsekvenserna för den överträdda normens skyddsändamål. Det hade varit intressant och värdefullt att ta del av hur HD resonerat i den frågan, och om HD exempelvis menar att det finns andra regler i ABL som fångar upp en sådan åtgärd i den mån den utgör ett kringgående. Det för mig vidare till domskälens karaktär och utformning.
Jämfört med de flesta övriga förmögenhetsrättsliga avgörandena under 2015 är domskälen mycket kortfattade och något beslöjade. Rättsfallet tillhör alltså den kategori av avgöranden som inte kan sägas vara kännetecknande för HD 2.0, utan mer likt den gamla skolan. Möjligen kan detta ha att göra med att avgörandet inte avser en prövning av själva tvisten, utan svar på hissade frågor. Ambitionen har kanske varit att så rakt och tydligt som möjligt bara besvara de ställda frågorna, och inget annat, i syfte att underlätta tingsrättens fortsatta handläggning. Om så är fallet kan det diskuteras i vilken utsträckning den avsedda effekten uppnås. Såvitt jag känner till fortgår målet nu i tingsrätten med fokus på i allt väsentligt samma problem men andra regler.
En annan förklaring skulle kunna vara, som jag berört i inledningen av denna artikelserie, att styrkan i de enskilda justitierådens övertygelse om HD:s nya grepp varierar.
Ett medskick från avgörandet, särskilt till den som bevakar ett gäldenärsbolag, blir hursomhelst att vara uppmärksam på att ABL:s kapitalskyddsregler kan ha tekniska hål och att en rättshandling kanske inte alltid är vad den ser ut att vara.
Avgörandet meddelades av justitieråden Kerstin Calissendorff, Lena Moore, Martin Borgeke, Dag Mattsson (referent) och Anders Eka.
[1] Jag vill för ordningens skull upplysa om att käranden i målet biträddes av byråkollegor till mig.
