En passagerare som tvingats genomgång en extra säkerhetskontroll och därefter avvisats från flygplanet har beviljats diskrimineringsersättning om 10 000 kr av flygbolaget men utan att flygbolaget medgett att passageraren utsatts för diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har därför yrkat att Högsta domstolen (HD) ska fastställa att diskriminering har skett. I ett förhandsavgörande från EU-domstolen så meddelade domstolen att nationella domstolar inte kan pröva yrkande om fastställelse att diskriminering har skett när svaranden vitsordar att betala den begärda ersättningen utan att medge att diskriminering har skett. HD konstaterade att ett sådant kategoriskt och reservationslöst vitsordande hade skett av flygbolaget varför det saknades skäl att pröva och fastställa att diskriminering skett av passageraren. Däremot avger HD ett särskilt yttrande där de lyfter ett flertal processrättsliga frågor beträffande det motsatsförhållande som uppkommer mellan möjligheten att vitsorda diskrimineringsersättningen utan att fastställa att diskriminering skett, något som faller på lagstiftaren att ta ställning till.
DO:s yrkande om att flygbolaget Braathens Regional Aviation AB (BRA) ska betala diskrimineringsersättning till passageraren har medgetts av flygbolaget, men BRA bestred att passageraren utsatts för diskriminering av flygbolaget. Trots medgivandet att betala ut diskrimineringsersättning yrkade DO på fastställelsetalan av diskrimineringsfrågan, dvs. en sakprövning, i tingsrätten, hovrätten och HD.
Detta är ett intressant och viktigt mål som nådde hela vägen upp till HD där HD begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen. I en tvist där pakterna har rätt att förlikas om saken är utgångspunkten att domstolen utan en egen bedömning av rättsfrågan i tvisten ska meddela dom i enlighet med vad den svarande parten medgett, vilket följer av 42 kap. 18 § rättegångsbalken. Denna bestämmelse om att parterna kan komma överens utan att domstolen behöver pröva själva sakfrågan står i strid med artiklarna 7 och 15 i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna om rätten till ett effektivt rättsmedel i domstol. Enligt EU-domstolen ska dessa artiklar tolkas som att nationell lagstiftning inte får hindra att en domstol kan pröva ett yrkande om fastställelsetalan när svaranden medgett att betala den begärda ersättningen utan att vitsorda att diskriminering faktiskt skett.
Efter EU-domstolens dom anförde BRA att de gjort ett sådant vitsordande som krävts enligt EU-domstolen dom. DO anförde dock att det inte var tillräckligt. HD ansåg dock att flygbolaget avgett ett sådant vitsordande som avsågs i EU-domstolens dom. HD gjorde även ett särskilt yttrande, vilket gör detta mål speciellt.
Att DO yrkar på en fastställelsetalan samt endast yrkat på 10 000 kronor i diskrimineringsersättning pekar på att detta är ett principiellt mål, vilket gör detta rättsfall så intressant. I detta fall handlar det om en personlig kränkning i form av diskriminering av en passagerare, vilket är det som DO lägger vikt vi, inte själva diskrimineringsersättningen.
Sammanfattningsvis kan det noteras att det endast ett beslut och inte en dom, och att avgörandet därmed inte är prejudicerande. Utifrån beslutet kan ändå dras slutsatsen att svarande inte endast kan betala diskrimineringsersättning med mindre än att vitsorda att diskriminering också har skett, i annat fall ska saken prövas i domstol. Svensk lagstiftning är inte uppbyggd på detta sätt, vilket närvarande justitieråd i HD har anfört i det särskilda yttrande. Det blir därmed intressant att se om och hur lagstiftaren behandlar detta framåt.
Den 1 juli 2015 var personen PAG inbokad på en inrikes flygresa med flygbolaget BRA. PAG har ursprung från Chile och efter ett beslut från en befälhavande var PAG och en annan passagerare tvungna att genomgå en extra säkerhetskontroll innan avresa varpå beslut sedan fattades om att avvisa PAG och den andra passageraren och flygplanet lyfte utan dessa två ombord.
DO stämde BRA i tingsrätten och yrkade på 10 000 kr i diskrimineringsersättning pga. att BRA utsatt PAG för direkt diskriminering i strid med 2 kap. 12 § jämfört med 1 kap. 4 § diskrimineringslagen genom att av skäl som har samband med PAG:s utseende och etiska tillhörighet missgynnat PAG genom att behandla honom sämre än andra passagerare. BRA medgav att betala det yrkade beloppet men bestred att de utsatt PAG för diskriminering. BRA yrkade att tingsrätten skulle meddela dom utan att pröva diskrimineringsfrågan enligt 42 kap 18 § rättegångsbalken, men DO motsatte sig det och yrkade att tingsrätten i första hand skulle fastställa att BRA var skyldiga att utge diskrimineringsersättning pga. diskriminerande agerande och i andra hand att tingsrätten skulle fastställa att BRA utsatt PGA för diskriminering. DO begärde också att tingsrätten skulle inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Tingsrätten avvisade DO:s yrkande samt begäran om förhandsavgörande. DO överklagade tingsrättens domslut till hovrätten som avslog överklagandet då hovrätten ansåg att tingsrättens avgörande var korrekt. Hovrätten avslog även begäran om förhandsavgörande. DO yrkade då på att HD inhämtar förhandsavgörande från EU-domstolen samt återförvisar målet till tingsrätten för prövning i sak avseende diskrimineringsfrågan (fastställelsetalan).
HD begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende om en nationell domstol måste pröva om diskriminering skett när den utsatte begär det, och om nationell domstol måste konstatera att diskriminering skett, oavsett om den som anklagats har eller inte har vitsordat det.
EU-domstolen uttalade sig om tolkningen av artikel 7 och 15 i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, jämfört med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och fastslog att enligt dessa artiklar får nationell lagstiftning inte medföra att en domstol inte kan pröva ett yrkande om fastställelse av att diskriminering skett när den som anklagats för diskrimineringen medgett att betala den begärda ersättningen utan att ha vitsordat att diskriminering skett.
BRA har efter EU-domstolens förhandsavgörande yrkat att bolaget gjort ett sådant vitsordande som avses i EU-domstolens dom. DO har däremot angett att BRAs vitsordande inte är tillräckligt, varför rätten att få diskrimineringsfrågan prövad eller fastställ genom en dom kvarstår. Möjligen att DO:s inställning förklaras av att BRA initialt angett att vitsordandet gjordes av processekonomiska skäl. Som angavs ovan får händelsen förstås som en principiellt viktigt fråga för DO, och inte enkom en fråga om ekonomisk ersättning.
Av EU-domstolens domslut är det angett att en domstol måste kunna pröva en fastställelsetalan avseende diskriminering när svarande (BRA) har medgett att betala diskrimineringsersättning utan att vitsorda att diskriminering skett. HD anför att det innebär att BRA vitsordat att de har diskriminerat PGA, vilket är grunden för PAGs yrkande om ersättning. BRA har därmed gett ett sådant kategoriskt och reservationslöst vitsordande som avses i EU-domstolens dom. Av den anledningen kan det inte råda någon ovisshet för PAG om rättsförhållandet som lett till att diskrimineringsersättningen betalats ut och att det därmed saknas ett fastställelseintresse. DO:s överklagande skulle därmed avslås.
HD gjorde även ett särskilt yttrande beträffande det motsatsförhållande som i domen uppkom mellan utgångspunkten att rätten i mål där förlikning är tillåten ska meddela dom (parterna har rätt att komma överens), utan egen bedömning om sakförhållanden eller rättsfrågan, om talan har medgetts (42 kap. 18 § rättegångsbalken) och den rätt som EU-domstolen ger den diskriminerade att få den påstådda diskrimineringen prövad trots motpartens medgivande. HD ställer även frågan om den påstått diskriminerade personen under vissa förutsättningar ska ha rätt att i svensk domstol, trots förlikning, yrka fastställelse att diskriminering skett. HD ställde sig även frågande till om domens räckvidd bara har betydelse för diskrimineringsmål eller om motsvarande princip också kan anses gälla i andra fall där en rättighet enligt artikel 47 i rättighetsstadgan har kränkts.
Sammanfattningsvis konstaterade HD att EU-domstolens förhandsavgörande medför att överväganden måste göras om hur svensk processrätt ska anpassas i fråga om rätten till prövning och fastställande av att diskriminering har skett, något som domstolen ansåg bör göras av lagstiftaren och inte av domstolar i enskilda mål.
