Gabriel Westin, jurist på Vinges Göteborgskontor kom nyligen hem efter två månader i Nepal och Tibet. Här berättar han om det dramatiska slutet på sin Mount Everest-expedition.
En av deltagarna i expeditionen, Alexander Riddermark, nådde toppen på 8 848 m, medan de övriga tre; Gabriel Westin, Jesper Hartelius och Tomas Eriksson vid olika tillfällen tvingades vända under toppdagen. Gabriel nådde 8 577 m trots en infektion i kroppen. Tillbaka i det avancerade baslägret på 6 400 m fick han feber, svår hosta och så stora svårigheter att andas att man var tvungen att ge honom syrgas. Det visade sig senare att detta berodde på ett lungödem.
Hur mår du nu?
– Jag har fortfarande lite hosta. I övrigt mår jag bra, men jag behöver äta upp mig lite. Den totala viktförlusten under expeditionen var 13 kg. Dessutom blev vi ordentligt magsjuka efter att vi vägde in oss i Kathmandu, så antagligen tappade man ytterligare något kilo där.
Hur är det med de övriga, mår de också bra?
– Jajamensan, men alla är lite smala.
Är du besviken över att du inte nådde toppen?
– Så som det utspelade sig på berget känner jag inte den minsta besvikelse alls. Jag är bara glad att vi alla kom ner och tillbaka helskinnade. Att ta beslutet att vända så nära toppen var ett av de svåraste besluten jag har tagit, men om jag inte hade vänt så är jag övertygad om att jag hade varit kvar där uppe fortfarande. Och om vi inte hade bitit ihop och fortsatt ner till avancerade baslägret direkt hade lungödemet utvecklats på en betydligt högre höjd, och då hade jag legat riktigt risigt till.
Skulle du vilja göra ett nytt försök?
– Nej, det är absolut inget jag skulle vilja göra om. Men jag skulle inte vilja ha det ogjort heller. Det har varit en fantastisk erfarenhet som har utvecklat oss alla som personer. Det är dock alldeles för farligt. På hög höjd spelar man med mycket små marginaler där enkla misstag kan få väldigt allvarliga konsekvenser. Händer det något som innebär att du inte kan gå ner själv är det kört. Det finns ingen som kan bära dig ner och räddningshelikoptrar finns inte att tillgå på nordsidan av Everest. Ett annat skäl till att inte göra om det är att vi har oroat våra anhöriga här hemma väldigt mycket, med facit i hand känns det oerhört egoistiskt. Om man ska vara ärlig så finns det även bättre saker att ha för sig än att gå i uppförsbackar under två månader.
Är det något du skulle ha ändrat om du fick göra om alltihop?
– Ja, det är det absolut. Vi hade lagt upp resan annorlunda. Att ha en västerländsk guide var helt meningslöst. Vi skulle istället ha skaffat en personlig sherpa och mer syrgas. Det hade ökat våra chanser betydligt att nå hela vägen upp.
Vad var det bästa med expeditionen?
– Det är svårt att svara på. Mycket har varit bra, samtidigt som vi också har råkat ut för en hel del mindre roliga upplevelser. Att komma hem till alla nära och kära i Sverige var nog ändå det bästa. Det har även varit fantastiskt att få uppleva miljöerna på världens högsta berg. Vi har haft väldigt roligt tillsammans och den kamratskap som utvecklas när man utsätts för hårda fysiska, och psykiska, prövningar tillsammans följer med resten av livet. Jag kan däremot inte säga att vi har njutit av vistelsen, utan mer försökt göra det så uthärdligt som möjligt.
Vad var det värsta med expeditionen?
– För mig personligen var det när jag mådde så dåligt i det avancerade baslägret på grund av lungödemet. Det är en av de värsta upplevelserna i mitt liv. Att sitta och hosta blod och inte kunna andas utan möjlighet att träffa en läkare eller få transport till sjukhus var fruktansvärt. Under en kort stund trodde jag att det var kört. Jag kunde inte få ner luft i lungorna, men mina kompisar hjälpte mig att få syrgas och hitta lugnet så andningen sakta kom tillbaka.
Blir det fler bergsbestigningar?
– Vi har inga bergsbestigningar planerade. Även om vi alla inte kom ända upp så är det bara tre berg i världen som är högre än den höjden som vi vände på. Nästa grej vi gör tillsammans blir på en solig plats med en paraplydrink i handen.
Hur tror du att det här äventyret kommer påverka ditt liv?
– Det är jättesvårt att säga. Jag tror inte att jag har kunnat smälta allt ännu. Men man uppskattar det man har på hemmaplan väldigt mycket mer efter ett sånt här äventyr. Man lär känna sig själv, och sina kamrater, oerhört bra. Man inser även vad som faktiskt är viktigt i livet, och även vad som kanske är mindre betydelsefullt. För mig är det en jättenyttig erfarenhet. Man kan säkerligen få den insikten på andra sätt, men det blir väldigt tydligt bland bergen. På ett fysiskt plan har man lärt sig att kroppen klarar av otroligt mycket mer än man tror. Man går på vilja, men det är otroligt viktigt att inte låta viljan påverka omdömet. Det kanske låter lätt, men har man kämpat för något under lång tid så är det svårt att t.ex. ta beslutet att vända när man har målet inom så nära räckhåll.
Läs Gabriels egen berättelse om toppförsöket på expeditionens blogg
