På tionde plats hamnar HD:s avgörande i klander- och ogiltighetsprocessen mellan Systembolaget och The Absolut Company (tidigare V&S Vin och Sprit) - en dom som har väckt stort internationellt intresse, särskilt i skiljerättsliga kretsar.
På tionde plats hamnar HD:s avgörande i klander- och ogiltighetsprocessen mellan Systembolaget och The Absolut Company (tidigare V&S Vin och Sprit) - en dom som har väckt stort internationellt intresse, särskilt i skiljerättsliga kretsar.
V&S var leverantör till Systembolaget. Några anställda inom V&S försökte muta personal inom Systembolaget, och åtalades till följd av detta för bestickning. På grund av agerandet hävde Systembolaget avtalet med V&S.
V&S godtog inte hävningen utan påkallade skiljeförfarande och yrkade skadestånd för utebliven vinst.
Grunderna för skadeståndet var dels att hävningen var obefogad (avtalsrättslig), dels att Systembolaget därigenom hade missbrukat sin dominerande ställning (konkurrensrättslig).
Skiljenämnden (i vilken bl.a. justitierådet Johnny Herre ingick) fann att Systembolaget hade missbrukat sin dominerande ställning och förpliktade systembolaget att utge skadestånd till V&S med 57 miljoner kronor.
Systembolaget accepterade inte skiljedomen utan väckte talan om klander i Svea hovrätt. Systembolaget gjorde även gällande att skiljedomen var ogiltig på den grunden att den stred mot tvingande konkurrensrättslig lagstiftning och därför var ”uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige” enligt 33 § första stycket 2 lagen (1999:116) om skiljeförfarande (den s.k. ordre public-bestämmelsen).
Hovrätten ogillade Systembolagets talan och upprätthöll skiljedomen. Det gjorde även HD.
Domen har flera intressanta dimensioner som spänner över process- och skiljerätt, materiell konkurrensrätt och EU-rätt. Vad som motiverar att domen tar sig in på den här listan är framförallt det förhållandet att den slår fast att en part som förlorat ett skiljeförfarande under vissa förutsättningar kan åstadkomma en materiell överprövning av en skiljedom.
Ett av fundamenten för skiljeförfarande som tvistlösningsform är att skiljedomen är slutlig och inte ska kunna bli föremål för någon materiell överprövning, av någon instans, utan den ska i princip bara kunna angripas på formella grunder (allvarliga fel i handläggningen m.m.). Den snabbhet och effektivitet som kännetecknar (och ofta motiverar) skiljeförfarande vilar i hög utsträckning på detta fundament.
Å andra sidan har vi bestämmelser i konkurrensrätten som är tvingande och uppställda i tredje mans (samhällets) intresse, vilka parterna inte förfogar över. Exempelvis är ett avtal i strid med sådana bestämmelser ogiltigt helt oberoende av parternas inställning och intressen.
Så hur ska den situationen hanteras att en skiljedom påstås strida mot tvingande konkurrensrätt? Kan vi överhuvudtaget ta ställning till den saken utan att göra en bedömning av de frågor som skiljenämnden redan har bedömt och avgjort, d.v.s. pröva målet igen? Och om vi gör det, vad får det då för konsekvenser för institutet skiljeförfarande?
HD konstaterar att en skiljedom mycket väl kan vara ogiltig på den grunden att den strider mot tvingande konkurrensrätt, och att domstolen ”måste göra en viss materiell kontroll av skiljenämndens bedömning av den konkurrensrättsliga frågan” för att kunna ta ställning i den saken. HD ger vidare anvisningar för hur detta ska gå till, utifrån två huvudscenarion; (i) rättsläget beträffande den konkurrensrättsliga frågan är att anse som klart, och (ii) rättsläget beträffande den konkurrensrättsliga frågan är inte klart.
Om rättsläget är klart ska domstolen göra en bedömning av om skiljedomen är oförenlig med det klara rättsläget. Om så är fallet är skiljedomen ogiltig. Om rättsläget inte är klart, ska domstolen emellertid inte göra en helt egen bedömning av den konkurrensrättsliga frågan, utan prövningen ska då inriktas på om ”skiljenämndens slutsatser baseras på en rättsligt godtagbar analys” (låt oss kalla detta en ”mjuk bedömning”). Om domstolen vid en sådan mjuk bedömning finner att ”skiljenämndens ställningstaganden är rimligt motiverade och håller sig inom ramen för det bedömningsutrymme som kan finnas” är skiljedomen inte ogiltig.
Påstås skiljedomen strida mot tvingande konkurrensrätt så kommer följaktligen en ny materiell bedömning (i någon form) att göras av domstolen. Detta och ovanstående gäller när det endast är den svenska konkurrensrätten som är tillämplig. Om unionsrättens tvingande konkurrensregler är tillämpliga, blir det än mer besvärligt. HD konstaterar nämligen att det är tveksamt om unionsrätten accepterar den mjuka bedömningen (när rättsläget beträffande den konkurrensrättsliga frågan är oklart) och att den svenska domstolen i en sådan situation kan behöva inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Det enda som är klart i sammanhanget enligt HD är att ett sådant förhandsavgörande inte behöver inhämtas om det är uppenbartatt skiljedomen inte strider mot unionsrättens konkurrensregler.
HD fann att det var uppenbart att skiljenämndens konkurrensrättsliga bedömningar inte stod i strid med unionsrättens tvingande konkurrensregler, och inhämtade därför inte något förhandsavgörande.
När en konkurrensrättslig grund förs in i ett skiljemål finns det alltså en risk för ytterligare en materiell prövning av sakfrågan. Detta kan (utöver en annan utgång i sakfrågan) bl.a. innebära en betydande tidsutdräkt och ett avbräck för skiljeförfarandets effektivitet. Normtiden för ett skiljeförfarande enligt SCC:s regler är sex månader från hänskjutande till dom (låt vara att denna regelmässigt förlängs något). V&S påkallade skiljeförfarandet mot Systembolaget den 28 juni 2010.
HD meddelande dom den 17 juni 2015. Och då inhämtades inte något förhandsavgörande från EU-domstolen.
Det sägs förekomma att ombud laborerar med att ”plantera klandergrunder” i skiljemål, i syfte att försöka skapa en möjlighet att riva upp domen vid en ofördelaktig utgång. Möjligen kan man tänka sig att ett och annat ombud efter det här avgörandet för in en konkurrensrättslig invändning i samma syfte.
Bilden av oförenlighet med ordre public som ogiltighetsgrund kommer sannolikt att förändras något som ett resultat av domen. Grunden har ofta behandlats som en angelägenhet för framförallt pactum turpe-liknande situationer och ”tjuvnadskonsortier”. Utifrån HD:s resonemang i domen är den helt klart mer aktuell och sofistikerad än så, vilket skulle kunna medföra att ogiltighetsprocesser mot skiljedomar som sådana kommer att öka.
Avslutningsvis är det svårt att inte spekulera lite i om det finns andra rättsområden, som är offentligrättsliga i grunden men har civilrättsliga verkningar (och kanske även en EU-rättslig dimension), som kan ha en motsvarande effekt för skiljedomar. Offentlig upphandling?
