I tisdags den 21 december meddelade EU-domstolen sitt avgörande i Bank Melli Iran (mål C-124/20) avseende tolkningen av det EU-rättsliga förbudet mot att rätta sig efter sanktioner inrättade av tredjeländer. EU-domstolen klargör att förbudet mot att rätta sig efter USA:s sekundära sanktioner mot Iran kan åberopas i civilrättsliga mål. Avgörandet innebär att den som avser att i förtid säga upp ett avtal med en person som omfattas av USA:s sanktioner noga bör tänka igenom om det finns andra objektivt motiverade skäl för att säga upp avtalet samt överväga att ansöka hos EU-kommissionen om undantag från förbudet.
I maj 2018 beslutade USA att dra sig ur det iranska kärnteknikavtal (JCPOA) som ingicks med Iran år 2015 i syfte att kontrollera Irans kärnvapenprogram och lyfta ekonomiska sanktioner mot Iran. Som en följd av frånträdandet återinförde USA sanktioner mot Iran och personer (såväl fysiska som juridiska) som listats på den så kallade SDN-listan (US Specially Designated Nationals and Blocked Persons List), däribland Bank Melli Iran. Inte bara verksamheter i USA som handlar eller investerar i iranska verksamheter omfattas av dessa regler (primära sanktioner), utan även personer utanför USA, däribland företag i EU, kan bli föremål för sanktioner om de bedriver handel med eller investerar i iranska verksamheter (sekundära sanktioner). USA:s sekundära sanktioner förbjuder handel med personer på SDN-listan även utanför amerikanskt territorium.
Frågorna som hänsköts till EU-domstolen i det aktuella målet rör tolkning av förordning (2271/96) (”EU:s blockerande stadga”) som skyddar mot extraterritoriell tillämpning av, och agerande baserat på, tredjelandslagstiftning. EU:s blockerande stadga förhindrar personer som omfattas av stadgan att rätta sig efter USA:s sanktioner förutsatt att EU-kommissionen inte har medgett undantag från stadgans tillämpning. Med åberopande av förbudet i EU:s blockerande stadga väckte Bank Melli Iran talan mot det tyska bolaget Telekom Deutschland efter att det senare hade sagt upp avtal med Bank Melli Iran sedan USA återinfört sina sanktioner mot Iran.
I sitt avgörande klargör EU-domstolen att förbudet i EU:s blockerande stadga mot att rätta sig efter regler och förbud som föreskrivs i lagar som antagits av ett tredjeland är tillämpligt även i avsaknad av en instruktion från en administrativ eller rättslig myndighet i det landet i syfte att säkerställa deras efterlevnad.
Det är intressant att notera att, när det gäller förbudet i EU:s blockerande stadga, finner EU-domstolen att näringsfriheten, som föreskrivs i artikel 16 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (”rättighetsstadgan”) och som Domstolen medgav kan hotas av de åtgärder som de personer som inte rättar sig efter tredjelandssanktioner kan komma att utsättas för, är tillräckligt skyddad redan genom möjligheten för berörda personer att ansöka hos EU-kommissionen om undantag från EU:s blockerande stadga.
EU-domstolen konstaterar också att förbudet i EU:s blockerande stadga har formulerats i klara, precisa och ovillkorliga ordalag. Därmed kan förbudet åberopas i civilrättsliga mål vid nationella domstolar.
Vidare konstaterar EU-domstolen att EU:s blockerande stadga inte innebär att en person är förhindrad att säga upp ett avtal med en person som listas på SDN-listan utan att ange skäl för uppsägningen. I ett civilrättsligt förfarande rörande ett påstått brott mot förbudet i EU:s blockerande stadga har den uppsägande parten i sådana fall dock bevisbördan för att visa att avtalet inte har sagts upp i syfta att rätta sig efter USA:s sanktioner, eller någon annan sådan tredjelandslagstiftning som räknas upp i EU:s blockerande stadgas bilaga.
Dessutom förklarar EU-domstolen att EU:s blockerande stadga, tolkad i ljuset av EU:s rättighetsstadga, inte hindrar att en uppsägning av ett avtal som genomförts i syfte att rätta sig efter någon av de lagar antagna av ett tredjeland som räknas upp i bilagan till EU:s blockerande stadga ogiltigförklaras enligt nationell rätt. Detta gäller dock under förutsättning att detta upphävande av uppsägningen inte medför oproportionerliga konsekvenser för den som sökt säga upp avtalet.
Även vad gäller en ogiltigförklaring under nationell rätt av en uppsägning på grund av sådana sanktioner antagna av tredjeland som listas i bilagan till EU:s blockerande stadga, medger EU-domstolen att den utgör en begränsning av den i rättighetsstadgan skyddade näringsfriheten. I detta sammanhang framhåller EU-domstolen dock att näringsfriheten inte är en absolut rättighet och att varje begränsning av de rättigheter som skyddas av rättighetsstadgan måste vara förenliga med kraven i artikel 52(1) i rättighetsstadgan. I detta avseende anser EU-domstolen att inskränkningen av näringsfriheten föreskrivs i lag, att den respekterar det väsentliga innehållet i näringsfriheten och att den svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av EU, men att inskränkningen också måste bedömas i ljuset av proportionalitetsprincipen.
Enligt Domstolen innebär proportionalitetskravet att en avvägning måste göras mellan uppnåendet av målen med EU:s blockerande stadga, som främjas genom ogiltigförklaring av en uppsägning av ett avtal, och sannolikheten för att den uppsägande parten drabbas av ekonomiska förluster, samt omfattningen av dessa förluster, om avtalet inte kan sägas upp.
EU-domstolen gör en relativt bred tolkning av förbudet i EU:s blockerande stadga mot att följa de krav eller förbud som fastställts i lagar som antagits av ett tredjeland. Förbudet är tillämpligt även om det följer av en allmängiltig och abstrakt rättsakt, och inte enbart i situationer då en administrativ eller rättslig myndighet i ett tredjeland har gjort en framställning eller utfärdat en instruktion om att kraven eller förbuden i tredjelandets lag måste efterlevas.
EU-domstolen lämnar dock en möjlighet, om än relativt begränsad, för företag i EU som kan hotas av sanktioner från tredjeländer, som USA:s sekundära sanktioner, att under vissa förutsättningar säga upp avtal med företag som är föremål för sådana sanktioner. Den uppsägande parten måste då kunna visa (i) att andra skäl för uppsägningen föreligger, och att dessa skäl är orsaken till uppsägningen, eller (ii) att ett förbud mot uppsägningen skulle vara oproportionerligt i förhållande till de konsekvenser som den uppsägande parten skulle drabbas av.
Vad gäller det första villkoret kan det noteras att generaladvokaten i sitt förslag till avgörande ansåg att om ett företag konsekvent och systematiskt tillämpar en CSR-policy som föreskriver andra grunder för att avsluta affärsförbindelser, kan en sådan grund vara ett objektivt giltigt skäl för uppsägning av avtal. Det är dock viktigt att notera att EU-domstolen fastslog att när all tillgänglig bevisning vid första anblicken tyder på att den uppsägande parten följde sanktioner från tredjeland, är det den parten som har bevisbördan för att avtal inte har sagts upp i syfte att respektera dessa sanktioner.
Mot bakgrund av EU-domstolens avgörande i målet bör den som avser säga upp ett avtal med en person som är föremål för tredjelandssanktioner som omfattas av EU:s blockerande stadga noggrant överväga skälen för att säga upp avtalet liksom vilka konsekvenser, särskilt ekonomiska, det skulle få om en uppsägning av avtalet inte är möjlig. Det framgår också att EU-domstolen lägger stor vikt vid möjligheten att ansöka hos EU-kommissionen om undantag från förbudet i EU:s blockeringsstadga för den som vill säga upp ett avtal med en person som är föremål för sanktioner från tredje land.
Avgörandet innebär att EU-företag måste göra ytterligare överväganden när det kommer till amerikanska sanktioner. EU-företag har att hantera både avtalsrättsliga skyldigheter och regulatoriska sanktioner från medlemsstaterna om de avser säga upp avtal på grund av USA:s sekundära sanktioner mot Iran och även Kuba, som i skrivande stund är de länder som berörs av tredjelandslagstiftningen som EU:s blockerande stadga hänvisar till. Det kan därför starkt rekommenderas att företag gör en översyn av sin regulatoriska strategi avseende amerikanska sanktioner.
Avgörandet finns tillgängligt i sin helhet här.
