Den 28 oktober 2020 lade Europeiska kommissionen (kommissionen) fram ett förslag till ett EU-direktiv gällande ett gemensamt ramverk för minimilöner i EU:s medlemsstater. Ramverket syftar till att skydda arbetstagare i unionen genom att säkerställa tillräckliga minimilöner för en skälig levnadsstandard oberoende av var man arbetar.
I början av sin mandatperiod framförde kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att hon avsåg lägga fram ett rättsligt instrument för att säkerställa rättvisa minimilöner till unionsarbetstagare. Minimilöner har tidigare inte reglerats på EU-nivå utan enbart på nationell nivå. Idag har samtliga EU-medlemsstater antingen lagstadgade bestämmelser om minimilöner (21 medlemsstater) eller kollektivavtalssystem (sex medlemsstater, däribland Sverige). Nu vill kommissionen lyfta frågan och reglera den på EU-nivå.
Kommissionen vill genom det föreslagna EU-direktivet säkerställa en skälig levnadsstandard även för låginkomsttagare och målet med ramverket är därför att bidra till en rättvis, inkluderande och motståndskraftig återhämtning efter Covid-19 samt minska fattigdomen i EU. Förhoppningen från kommissionens sida är att ramverket för minimilöner ska få positiva sociala effekter och inte minst ekonomiska fördelar så som minskade löneskillnader (bland annat mellan könen då det i dag är fler kvinnor än män som har minimilön), starkare incitament att arbeta och att inhemsk efterfrågan upprätthålls. Bättre minimilöner kommer troligtvis också bidra till rättvisare konkurrens för de arbetsgivare som redan betalar skäliga löner till sina arbetstagare.
I Sverige, såväl som i fem andra EU-medlemsländer, regleras löner och arbetsvillkor genom kollektivavtal. Flera länder som tillämpar kollektivavtalsmodellen gör det genom så kallade allmängiltiga kollektivavtal, vilket innebär att kollektivavtalen gäller för alla arbetstagare i en viss bransch. I Sverige ser modellen lite annorlunda ut, här sker överenskommelser mellan arbetsgivarorganisationer, fackliga organisationer och staten. Genom att reglera kollektivavtalen mellan arbetsmarknadens parter är avtalen självständiga och oberoende från lagstiftaren samtidigt som de säkerställer att löner och andra arbetsvillkor är lika för alla anställda inom samma kollektivavtalsområde. I den svenska kollektivavtalsmodellen är statens roll mycket begränsad. När kollektivavtal väl tecknats är de bindande för alla tecknade parter såväl som för deras medlemmar.
Inte alla kollektivavtal i Sverige innehåller uttryckliga minimilöner. En del anger istället en beräkningsmodell eller principer för hur löner ska fastlås. Det blir då upp till arbetsmarknadsparterna på lokal nivå att se till att alla arbetstagares löner är skäliga. För arbetsplatser som saknar kollektivavtal finns det ingen minimilön som arbetsgivaren behöver ta hänsyn till. Eftersom det inte heller är reglerat i lag är det istället arbetstagaren och arbetsgivaren som får komma överens om lön.
Kommissionen har konstaterat att medlemsländer som inkluderar många i kollektivavtalsförhandlingarna i regel har lägre andel lågavlönade arbetstagare, mindre löneskillnader och högre minimilöner. Av denna anledning ställer kommissionen sig positiva till kollektivavtalsmodellen och förslaget till ramverk för minimilöner syftar inte till att tvinga medlemsländer att lagstadga minimilöner. De EU-medlemsstater vars lönesystem bygger på kollektivavtal, till exempel Sverige, kan därför fortsätta med kollektivavtalsförhandlingar.
Förslaget syftar snarare till att främja lönesättningar genom kollektivavtalsförhandlingar i fler medlemsstater. Kommissionen har uttryckt att förslaget ska säkra att medlemsstater, genom t.ex. lagstiftning eller kollektivavtalsförhandling, fastställer rimliga minimilönenivåer. Förslaget utgör därmed en ram för de minimistandarder som anses nödvändiga för att en arbetstagare ska kunna ha en skälig levnadsstandard.
Kommissionen föreslår även att införa bättre kontrollsystem och övervakning av minimilöneskyddet i samtliga EU-medlemsstater. Enligt förslaget ska alla medlemsstater inkomma med en årlig rapport till kommissionen som redogör för medlemsstatens minimilöneskydd.
Majoriteten av EU:s medlemsländer har redan lagstadgade minimilöner. För dessa länder vill kommissionen att villkor införs som säkerställer att minimilönerna fastställs på rimliga nivåer. Inom ramen för villkoren, ska enligt förslaget, tydliga och stabila kriterier införas som reglerar fastställandet av minimilöner, vägledande referensvärden för vad som utgör en skälig minimilönenivå samt bestämmelser om hur minimilöner ska uppdateras regelbundet. Arbetsmarknadens parter ska enligt förslaget, delta i fastställandet av minimilöner och hjälpa lagstiftaren säkerställa att minimilönernas variationer och avdrag är proportionerliga och motiverade.
Riksdagens arbetsmarknadsutskott har uttalat att förslaget om minimilöner hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Arbetsmarknadsutskottet har i december i fjol prövat EU-kommissionens förslag enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetsprincipen, eller närhetsprincipen som den också kallas, bygger på att EU enbart ska lagstifta i frågor om målen för den planerade åtgärden inte kan uppnås lika bra av medlemsländerna själva. Målet med principen är att säkerställa att beslut fattas nära medborgarna och att åtgärderna som vidtas på EU-nivå är motiverade i förhållande till möjligheterna som finns på nationell nivå.
Utskottet menar i sin prövning att åtgärder som rör lönebildning ska skötas på nationell nivå. Målet att uppnå en skälig levnadsstandard i hela unionen uppnås enligt utskottet bättre av medlemsländerna själva, eftersom länderna har olika förutsättningar. Av den anledningen menar utskottet att frågan om lönebildning inte ska regleras på EU-nivå.
Efter prövningen anser ett enat arbetsmarknadsutskott att EU-kommissionens förslag strider mot subsidiaritetsprincipen och uppmanar därför riksdagen att lämna synpunkter i ett motiverat yttrande till Europaparlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen.
Att reglera skäliga minilöner på EU-nivå är inte en helt okomplicerad fråga. Kommissionens framlagda förslag är tänkt att utgöra ram för minimilöner och visar enligt Ursula von der Leyen full respekt för både arbetsmarknadsparternas frihet och de nationella traditioner som råder i respektive medlemsstat. Det kommissionen vill uppnå är att alla medlemsstater aktivt fortsätter arbeta med att säkerställa alla arbetstagares rätt till minimilöner är tillräckliga för att uppnå en skälig levnadsstandard.
Kommissionen skriver i sitt förslag att direktivet inte påverkar medlemsstaternas frihet att välja mellan lagstadgade minimilöner eller kollektivavtalsmodellen. Den svenska regeringen är dock kritisk till att kommissionen tagit fram vad som ämnar bli ett rättsligt bindande direktiv och arbetar nu aktivt tillsammans med andra berörda aktörer för att förslaget inte ska vara rättsligt bindande. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark ställer sig kritisk till att EU lägger sig i lönesättningar på nationell nivå och anser att om EU lägger sig i lönebildningen kan länder där lönesättningssystemet redan fungerar bra, så som Sverige, påverkas negativt. Samtidigt ställer både Eva Nordmark och regeringen sig positiva till att kommissionen i sitt förslag har tagit hänsyn till länder med kollektivavtalsmodell och att förslaget inte innebär ett krav för Sverige att lagstadga minimilöner eller allmängiltigförklara kollektivavtal.
Nästa steg är att kommissionens förslag går vidare till Europaparlamentet och rådet för godkännande. Om förslaget antas av både rådet och Europaparlamentet har EU:s medlemsstater två år på sig att inkorporera direktivet i sin nationella lagstiftning. Det är alltså upp till varje medlemsland att besluta hur målen i förslaget ska uppnås och viktigt att komma ihåg är att även om direktivet går igenom kan Sverige fortsätta med den kollektivavtalsmodell som används i dagsläget.
Vi följer utvecklingen i frågan om ett gemensamt europeiskt ramverk för minimilöner. Under tiden är ni givetvis välkomna att höra av er om ni har några frågor!
